Religion och yttrandefrihet
Hur det gick till när religion, som historiskt varit ett av de mest skyddade områdena, i västvärlden undantogs från yttrandefrihetsregleringen har jag nyligen beskrivit i en artikel som kan läsas här.
Yttrandefrihet innebär inte att vem som helst alltid får säga vad som helst utan risk för konsekvenser. Liksom handlingar kan även ord skada och juridiken kring tryck- och yttrandefrihet har alltid begränsningar. Traditionellt brukar fyra områden vara föremål för rättslig reglering: religion, statens säkerhet, ärekränkning och osedlighet. Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, som också är svensk lag, slår exempelvis fast envars rätt till yttrandefrihet utan föregående censur (artikel 10). Men med detta sagt slår konventionen fast att den som utnyttjar sin yttrandefrihet också måste vara beredd att bära det rättsliga ansvaret i det fall ett yttrande bryter mot begränsningar som är tydligt formulerade i lag:
Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
Man kan notera att konventionen nämner statens säkerhet, ärekränkning och osedlighet (”moral”), däremot inte religion. I själva verket är religionen ett område som inte längre fredas som förr i många länder där man avskaffat brottskategorin hädelse. I Sverige gör varken Tryckfrihetsförordningen eller Yttrandefrihetsgrundlagen några undantag för religionen. (Däremot finns det bestämmelser om hets mot folkgrupp som riktas mot någons trosbekännelse.)
I artikeln argumenterar jag för att den förändrade synen på religionen i själva verket avspeglar det mest omvälvande paradigmskiftet i västerländsk historia sedan antiken. Jag formulerar min tes i tre steg:
- Religionen har genom historien varit det enskilt viktigaste hindret för en fri åsiktsbildning.
- 1700-talet såg det största paradigmskiftet i Europas intellektuella historia. Alla invanda föreställningar om samhället ställdes då på huvudet och förbyttes i sin motsats.
- Det etablerades en ny ontologi som i stället för tro vilade på ett grundläggande tvivel – detta var i sin tur en nödvändig förutsättning för yttrandefrihet så som vi känner den.
Hej Jonas!
Det är ett intressant område du skriver om (jag hittade hit via SvD-artikeln idag).
Jag håller på och tar mig igenom Larry Siedentops ’Inventing the Individual – The origins of western liberalism’. Det är en riktig ögonöppnare att läsa om alla idémässiga steg som tas under medeltiden för att möjliggöra upplysningen och det värdessystem vi tar för givet idag, i Sverige kanske mer än i något annat land.
Rekommenderas!
MVH//Kjell Wassenius
Tack för din kommentar, Kjell!
Som jag förstår det driver Larry Siedentop en tes som står i direkt motsättning till den uppfattning jag försöker torgföra. Han menar att kyrkan födde både individualismen och den rättighetsetik som präglar det liberala samhället. Visst lanserade urkyrkan en moralsyn som tvärt bröt mot den som hade präglat den antika världen, men när kristendomen blev statsreligion i Rom gick påverkan lika mycket från stat till kyrka som från kyrka till stat. Det tydligaste exemplet är att kyrkan trots sin syn på människovärdet i realiteten och under lång tid accepterade det rådande slavsamhället. Ett annat exempel är helgonkulten, som i grunden var en anpassning till traditionell månggudadyrkan: folk ville ha sina husaltare och lättbegripliga figurer med personliga egenskaper att tillbedja. Både den bysantinska ikonoklasmen och islam var ju en direkt respons på denna urartning av kyrkans ursprungliga ideal.
Denna dualitet mellan evangeliet och den världsliga kyrkan går igenom hela den västerländska idéhistorien. Det brukar ofta påpekas att den katolska kyrkan var det romerska rikets egentliga arvtagare i Västeuropa och statsräson var många gånger väl så viktigt som moral i dess handlande. Man skall förvisso inte bortse från den kristna etikens fundamentala betydelse, men den historiska erfarenheten visar att den inte alltid överlevt konfrontationen med realpolitiken. Vad teologerna sade och hur kyrkan agerade var inte alltid förenligt, och alla statskyrkor – såväl protestantiska som katolska – bekämpade länge alla former av svärmiska och pietistiska rörelser som förordade en enklare, mer fridfull och mindre ingripande kristendom.
Naturrätten, vars betydelse jag alltså vill betona, var ingalunda antireligiös – den kan snarare ses som ytterligare en variant av kristen etik uppblandad med antikt tankegods. Dess viktigaste bidrag var att den lösgjorde rättsvetenskapen från beroendet av skolastiken (som kanske hade varit dynamisk under medeltiden, men som inte var det under 1600-talet).
Jag är alltså inte helt övertygad av Larry Siedentops argumentation, men jag har, som inledningsvis antytts, inte läst hans bok. Du påminner mig dock om att jag bör göra det – frågorna är mycket intressanta!
Vänliga hälsningar,
/Jonas