Gustaviansk kulturhistoria

Carl Daniel Burén (1744‒1838) var ägare till Boxholms bruk i Östergötland och rörde sig som ofrälse ståndsperson sömlöst mellan olika samhällslager i det gustavianska Sverige. Inte nog med att de flesta dörrar stod öppna för honom ‒ han nedtecknade dessutom flitigt sina intryck av personer han mött och platser han besökt. Hans efterlämnade minnesanteckningar, som omfattar åren 1790‒1815, uppgår till närmare 3 400 tätskrivna sidor. Hans sentida ättling Carl-Gustaf Burén har under en följd av år renskrivit dessa anteckningar, vilka nu publicerats i en elektronisk utgåva (se länkar i botten på sidan) i samarbete med Kungliga biblioteket, där de fyra handskrivna originalvolymerna numera förvaras.

Buréns notiser är kulturhistoriskt mycket värdefulla och har redan varit till nytta för forskningen. För ett par år sedan kom Fredric Bedoires bok om arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz, kanske mest känd för att ha ritat det operahus där Gustav III blev skjuten. I boken ägnas stort utrymme åt de målningar och skulpturer Adelcrantz ägde och han framstår som en av 1700-talets verkligt stora samlare. Detta var tidigare helt okänt, men Bedoire har kunnat rekonstruera konstsamlingen genom Buréns dagböcker. Burén var nämligen med vid den auktion där Adelcrantz’ högklassiga samling gick under klubban 1794, ett par år före arkitektens död. Burén har noggrant beskrivit de 84 konstverken med motiv och mått samt namn på konstnären när det var känt, han har lämnat uppgifter om pris och ibland om vem som köpt tavlan i fråga. Genom denna kartläggning visar sig Adelcrantz numera som den kanske störste private konstsamlaren i Sverige efter Carl Gustaf Tessin. Buréns dagböcker har även använts av Christopher O’Regan i boken En bädd av dun: Livet vid Gustav III:s hov (2005).

Buréns dagböcker skänker mycket informativa och bitvis unika tablåer från den gustavianska tidens Sverige. Några exempel kan illustrera rikedomen i materialet:

Om Drottningholm, september 1792:

Det sumpiga Träsket, som hösten 1785 syntes mig ohyggeligit, är förwandladt i en täck så kallad Engelsk park, som utwidgar ansenligen gamla Lust-trägården. Utgräfningar i flere bugter och krökningar, deremellan et stilla watten, på de släta planer, åtskillige löf-planteringar, åtskillige sandgångar, afbrott med broar öfwer grafwarne, här och där en hwit marmorstod, samla flere behagligheter. En kulrig Bro af idel trä-rotter å sidorne förenar både konst och natur. Munckens backe, som midt för Slottet genom en uphugning af den hundraåriga sköna löfdungen frambryter wid ändan af gamla lustgården, är angenäm för sin höga utsigt. Detta sprängda Bärg blott til sine ojämnheter, nu med en jämn gräswall öfwerklädt, har på öfwersta spitsen 2ne Italienske manlige Skönheter wäl bildade af hwit Marmor. Ifrån denne plats, som å ömse sidor i et sluttande läge, föreställer en rundel, ses Änke-Drotningens Lovisas Ulricas China, Canton, Lofö-kyrketorn, Slottet med flere å sidorne liggande bygnader, ängar, tall-skogar med skarpa bärgsträckor, wattenfält, som framskymta, bryta och förändra hwars och ens särskildta tycke, hwilket öfwerensstämmer deri, at Människo-händer omskapt detta i wist hänseende af Naturen wanlottade ställe til en härlig Kungs-boning.

Burén noterade en skillnad i stämning mot när Gustav III ännu var i livet:

Under min warelse på Drottningholm märkte jag tilökte prydnader mot förledit år. Den aflånga glada Sallon, uti Opera-huset wid sidan åt Trägården, som då denna tiden från klåckan 10 til 1 för middagen gaf gjenjud af Musik och Dants och flere Hof-nöjen ç.ç, war nu helt tyst. De gröna slitna borden, som dignat af dyrbara tractamenter o. s. w, stodo nu tomma.

Om Stockholms slott, oktober 1792:

Lo-gården, tilförne ful, är fri för odjur, och i stället med sandgångar, blomster-anlägning och ordentligen planterade trän, förebådar framdeles en lustgård.

Änkedrottning Sofia Magdalena hade påbörjat Logårdens plantering i april 1792, ett arbete som ledde fram till utseendet i ovanstående bild. Hennes svåger hertig Karl fortsatte med andra nödvändiga upprustningar på slottet. Dessa kunde han bekosta genom att avskeda Gustav III:s skådespelartrupper:

Någre mißnöjde, drifne utaf mißlyckade afsikter, låto mig förstå, at Slots-reparation skulle stiga til 10 tunnor Guld, och at, när som hushålning mäst recommenderas, anwänder man en så ofatt[bar] summa, som bätre behöfdes til Riks-skuldens afkortning. Men Hertigens inwändning wederlägger ypperligast sådan fördom, nämligen, at Slottet, m. m. tarfwade oumgängeligen den dertil anslagne Slots-hjelp, som blifwit nytjad til Franska Comedien, hwilken utan minsta saknad jämte mera dylikt borde indragas.

Burén beskrev vidare hur borggården stenlagts, hur marketenterskorna som tidigare sålt frukt och matvaror i loggiorna fått avsked och hur de näsvisa drängar som tidigare släckt sina bloss mot slottets statyer avvisats. Allt sammantaget hade det blivit mycket bättre ordning runt kungaborgen, menade han.

År 1797 beskrev han det nyligen tillökta kungliga biblioteket i norra Logårdsflygeln (i fonden på Hilleströms målning här ovan):

Riks-biblioteket i Stockholm, det jag besåg, förmente H. Assessoren Gjörvell bestå af wid paß 40,000 böcker och Manuscripter sedan Hertig Carl dermed förente Konung Gustaf III:^s enskildte Bibliothek 14000 böcker. Deß stora rum i andra wåningen öfwer Museum i nedre flygeln af Skepsbron bredewid forra Lo-gården, är ljust och gladt, til sitt ändamål wäl afpaßadt och inredt.

Intressant är att Burén genomgående skriver ”Riksbiblioteket”. Det var ungefär vid denna tid som frågan började dryftas om inrättandet av ett nationalbibliotek som skulle spara allt svenskt tryck. Frågan återgick på ett förslag från kunglige bibliotekarien Anders Wilde 1771 där han talat om behovet av ett ”Publiqut Riks-Bibliotheque”. Ärendet fick ingen omedelbar lösning – en diskussionspunkt rörde om det kungliga biblioteket på Stockholms slott eller Uppsala universitetsbibliotek skulle få denna centrala roll; bägge hade ungefär jämstora samlingar. Först på hösten 1877 skapades nationalbiblioteket som en egen myndighet med definierat uppdrag. Dåvarande chefen Gustaf Edvard Klemming förordade att den nya myndigheten skulle heta Riks-biblioteket och framställde exlibris med detta namn. Detta underkändes dock av regeringen och den nya myndigheten, som på nyåret 1878 flyttade verksamhet och samlingar från slottet till Humlegården, fick i stället heta Kongl. biblioteket. Att döma av Buréns anteckningar användes dock det av Wilde föreslagna namnet i vissa kretsar under 1790-talet.

När Burén förevisades det kungliga biblioteket – eller ”Riks-bibliotheket” – av museikamreren Carl David Göbel kunde denne inte underlåta att fälla en kommentar om kulturens ringa ställning i Sverige:

Omtalte Swenske konsternes ringa upmuntran af de Stora; huru deremot Suhm i Dannemark hade et storre Bibliotek än wårt Riks-Bibliotek, nämligen 90,000 volumer och 3 Bibliothecarier hederligen aflönte.

Detta syftar på historikern Peter Frederik Suhm (1728–1798), som hade en imponerande boksamling om 100 000 volymer enligt moderna uppskattningar och som han upplät åt allmänheten som Danmarks första offentliga bibliotek.

I oktober 1792 skrev Burén om Norrmalms nya byggnader:

Framledne Riks-Marskalken Grefwe Bondes nya stenhus-bygnad, som börjar wid Drotninggatans hörn och följer hela strandgatan til röda Bodarne, är lika förträffelig, som widt och stort tiltagen. Hillebrandska sten-huset näst intil på förstnämde gata, ehuru högre och ganska kostsamt, ser ut som en bakgård til Bondiske bygnaderne. Rytmästaren Hillebrand, som prutat på 555Rdr 26S8r i priset, förlorade lägenheten at åtkomma den forres plats och gamla stenhus, då han kunnat inrätta beqwämligen alt efter egit behag. — Prinseßans stolta stenhus-bygnad wid Norrbro i likhet med det å andra sidan wid Norrmalms torg stående Opera-huset, blifwer äfwen skönare, med förändrad indelning af rumen. Öfwerst midt på sidan åt berörde torg har Opera-huset en grann hwit bildhuggare-prydnad af twå Lejon, som i hwar sit hörn hålla fast i en rund aflång tafla, föreställandes öfrige Swea och Götha wapen tre Kronor, hwarunder står en sinnebild, med förgylda bokstäfwer, som ger glants åt andra tilbehör, hwilken i flere afseenden är mycket märkelig, så lydande: Gustavus III Patrius Musis (Gustaf III åt Fäderneslandets Sång-Gudinnor).

Det enorma Bondeska huset (ej att förväxla med Bondeska palatset, dagens Högsta domstolen) uppfördes 1787–1798 och revs 1899 för att ge plats åt Rosenbad. Prinsessans palats är Arvfurstens palats (Utrikesdepartementet), som var en pendang till Gustav III:s operahus, rivet 1891. Den vita bildstoden med de bägge lejonen kan däremot ännu ses i sluttningen vid Skansens norra ingång med bergbanan.

Burén var över huvud taget en lyrisk Stockholmsskildrare, som i följande entusiastiska betraktelse om utsikten från Observatorielunden:

At beskåda Stockholm ifrån Astronomiæ-huset, eller Observatorium, ifrån landets husen wid Södermalms- och Norrmmalms-Torgen, ifrån Catharinæ-tragten, ifrån deß Kyrko-torn, likaledes ifrån de öfrige Stadens torn, och ifrån Mälarens och hafwets sidor, förlänar hwar och en så ofanteligen många och särskildta, utwalda och intagande utsigter, at själ och sinne förbrylras af majestätisk wällust i sine hoptals öfwerrumplande föremål och betraktelser. […] På watnet ligger här och än ankrade, än simande och flaggande Fartyg och båtar, strödde om hwarannan. De otaliga mastade Skeppen å ömse sidor om bägge Skepsbroarne åt hafs-kanten, se ej ut som Skepp, utan som tilsammans trängde trähus med sine i luften upstigande afdelte Storwerks trän. Emellan dem in åt Staden letar sig ögat fram til den liksom hop-bundna enformiga höga Stenhus-bygnad ändalångs med Skepsbron i en sträcka af 3700 alnar, hwarest saknas de år 1734 planterade 2:ne rader Lindträn. Upöfwer nyßnämde Stenhus-samling höjer sig med sine tak och något af gaflar en oräknelig myckenhet andra Stenhus, ibland hwilka Kongl. Slottet förefaller såsom en Drotning uppå deß Thron, i den härlighet, som handgripeligen skiljer Regenten ifrån undersåten. De spridde Kyrko-tornen stå såsom skyhöga Obelisqwer, til råmärken af Stadens många Församlingar. Ladugårdlands-kyrkan synes som et lusthus, nederst i en wid rundning, som småningom aftager och spetsar sig.

Lars Salvius, Beskrifning öfver Sveriget, första tomen om Upland (1741), skriver verkligen att Skeppsbron är 3 700 alnar lång. En aln motsvarade drygt 59 cm, vilket skulle ge en total sträcka på närmare 2,2 kilometer. Uppgiften bör alltså snarast avse Stadsholmens hela omkrets.

Utgåvan av Carl Daniel Buréns dagböcker är inte alldeles oproblematisk. Den har utarbetats på enskilt initiativ och utan filologisk metod; korrekturläsningen hade kunnat göras en omgång till. Arbetet har dock bedrivits med sunt förnuft och de bästa ambitioner. Det är därför en imponerade och framför allt lovvärd prestation. Utgåvan får ses som en kompromiss mellan det önskvärda och det görbara – alternativet till denna utgåva hade snarast varit ingen utgåva alls och även i den form den nu föreligger kommer den att vara till stor nytta för 1700-talsforskningen.

Hela dagboken kan laddas ned och läsas här: Brukspatron i brytningstid: En fullständig renskrift till Carl Daniel Buréns dagböcker 1790–1815

Carl-Gustaf Buréns kommentar och register kan laddas ned och läsas här: Brukspatron i brytningstid: En introduktion till Carl Daniel Buréns dagböcker 1790–1815