Om historiska iscensättningar – apropå SVT:s Historien om Sverige

Så jag har alltså medverkat i SVT:s påkostade serie Historien om Sverige. På det hela taget tycker jag att det är en ambitiös och lyckad satsning. Självfallet går det att ha en mängd invändningar. Vad skall vara med, vad känns överflödigt i sammanhanget, vilka tolkningar skall presenteras? Varför nämns inte 1734 års lag? Tjänstehjonsstadgan? Skiftesreformerna? Eller pommerska kriget och Gustav III:s ryska krig, dessa svenska aggressioner? Själv hade jag många gånger gjort andra urval, men det är långtifrån säkert att det hade blivit bättre för då hade ju något annat behövt utgå. Och som en av seriens producenter, Patrick Bratt, sagt (DN 8/11 2023): ”Man måste acceptera att nästan allt inte är med.”

Producenterna säger att de har talat med över 300 historiker, arkeologer och andra experter och jag tycker att vi har behandlats respektfullt. Själv har jag suttit i timslånga intervjuer med ett par av manusförfattarna där de i första hand har frågat vad jag skulle vilja berätta om ”mina” epoker – 1600- och 1700-talet. De har sedan undrat vad jag tyckt om några av deras egna idéer, som jag kunnat gilla eller förkasta. Efter de inledande samtalen har de skrivit ihop manus som jag (och rimligen övriga medverkande) fått lämna synpunkter på. Jag har kunnat korrigera missförstånd och glidningar, vilket tagits emot och förvaltats väl. De ”prator” de medverkande bidrar med i serien är lyfta från de ursprungliga bandade intervjuerna, men vi har fått åka ned till TV-huset och upprepa dem framför en kamera. (Här verkar producenterna medvetet eller omedvetet ha blandat lite. Jag är nästan helt säker på att en ”prata” som en av mina historikerkolleger lägger i avsnitt 8 i själva verket var något som jag ursprungligen sagt.) Under inspelningen har produktionsteamet flera gånger hört av sig om detaljer och korrigerat i manus så att enskildheter skall bli korrekta. Parat med en hel del välbekant stoff – som av naturliga skäl måste vara med – märks det också att producenterna varit angelägna om att inkorporera aktuella forskningsrön. Så ja, på det hela taget är jag tillfreds med hur vi yrkesverksamma historiker blivit bemötta.

Men – så var det det här med dramatiseringarna … I alla samtal med produktionsgruppen har jag, väl medveten om att min röst vägt lätt i sammanhanget, tryckt på att det är en svår genre och att det väldigt lätt blir pajigt och inte sällan lite genant. Det här gäller inte bara denna produktion, utan det är en generell iakttagelse. Jag tycker förvisso att historiska filmer kan fylla en funktion. En av de bästa i sitt slag är i mitt tycke Andzrej Wajdas Danton från 1983, inte för att den går fri från historiska misstag, men för att den på ett trovärdigt sätt iscensätter den paranoida stämningen under franska revolutionens skräckvälde.

Men spelfilmer är en sak. När det gäller historiska dokumentärer tycker jag i regel att det är en bättre lösning att jobba med platser. ”Här ägde det rum. Hur har platsen förändrats? Vilka spår kan dagens besökare se av dåtidens händelser?” Rätt hanterat ger det samma typ av nerv och närvaro som jag gissar att man vill skapa med dramatiseringarna.

I Historien om Sverige känns dramatiseringarna påkostade och genomarbetade. ”Bättre än befarat” och ”hade jag varit 13 år hade jag varit trollbunden” är betyg jag hört av historikerkolleger – och det är omdömen jag delar. Men det hindrar ju inte att man kan få roa sig med lite historiskt felfinneri. Med all respekt för programmakarna kommenterar jag därför några skärmdumpar från avsnitt 8: Nya tider, år 1719 till 1810, det avsnitt där jag själv figurerar mest.

Vi kan börja med öppningsscenen, som skall utspela sig i Kungshuset på Riddarholmen i Stockholm år 1719. Här ser vi en rasande Ulrika Eleonora d.y. som rusar iväg i ilska över regeringsformens inskränkningar av hennes makt.

Jag är ingen stor expert på tidens kvinnomode, men den typ av robe volante med blottade anklar som bärs av drottningen bör ha uppträtt tidigast på 1730-talet. Frågan är dock om den devota Ulrika Eleonora någonsin uppträdde i sådan frivol dräkt och koaffyr. De bägge betjänternas rockar, västar och peruker tillhör i alla händelser senare decennier. En mer subtil detalj är att den typ av moderna döbattanger (dubbeldörrar) som betjänterna håller upp inte fanns i det vid det här laget ganska urmodiga Kungshuset (Wrangelska palatset, dagens Svea hovrätt). Dörrtypen torde ha införts av Nicodemus Tessin den yngre, troligen först vid uppförandet av det nya kungliga slottet. (Han använde den inte i det påkostade Steninge, påbörjat 1694, inte heller i Sturefors, påbörjat tio år senare.)

I bilden nedan har programskaparna velat återge en bekant scen från dalupproret 1743. I sockenstugan i Leksand stötte en av de uppretade dalkarlarna sin spikklubba i taket där den blev hängande som en varning under de inledande förhandlingarna.

Scenen är välkänd och den ursprungliga spikklubban finns bevarad på Örebro läns museum. Välbekant är också personen som utsattes för denna hotfulla gest: landshövdingen Carl Gustaf Wennerstedt. Han var högadlig brukspatron, innehavare av Skogaholms herrgård som i dag står på Skansen. Naturligtvis skulle denne friherre inte uppträda i ett sådant präktigt bondskägg som den trängde mannen på bilden bär; än mindre skulle han visa sig skallig och peruklös, som han framställs i en senare scen där hatten trillar av. I själva verket vet vi hur han såg ut – nämligen så som aristokrater brukade se ut vid denna tid: slätrakad och med pudrad peruk:

Här nedan ser vi två scener som kolliderar på ett lustigt sätt. I den övre bilden befinner vi oss utanför Niclas Sahlgrens arbetsrum i Göteborg. I den undre bilden får samma rum representera kanslikollegium i Stockholm dit Peter Forsskål inkallats för förhör.

Låt gå för att det finns ont om användbara historiska miljöer och att man ibland får återbruka samma interiörer (det här, liksom flera andra scener, är inspelat i Tottieska malmgården på Skansen). Så gjorde även Stanley Kubrick i Barry Lyndon (1975) fastän han alltid sägs ha varit så minutiös med detaljerna. Men en sengustaviansk stol av den sort som står i förmaket på den nedre bilden hade ingen människa sett då Forsskål inkallades till förhör 1759.

I bilden här nedanför pågår ett oskyldigt kortspel. Inte mycket att säga om det, kan tyckas. Men spelkorten har en form av mönstrad baksida som inte förekom under 1700-talet. I regel var baksidorna helt vita – vilket hade sina poänger under franska revolutionen då man skulle katalogisera alla böcker som konfiskerats från de kyrkliga samlingarna. (Hur detta hänger ihop har jag skrivit om i en essä i Anekdot.) På den positiva sidan kan sägas att man i nedanstående bild faktiskt använt (tycks det) vaxljus och inte stearinljus. Detta är annars ett mycket vanligt fel i historiska iscensättningar (och förekommer på många ställen i TV-serien). Stearinljus började saluföras först några decennier in på 1800-talet. Innan dess användes vanligen talg- eller vaxljus.

I rättvisans namn skall sägas att programmakarna får till spelkorten bättre i en senare scen, som skall utspela sig på Rosersberg under gustaviansk tid. (Där dyker i gengäld stearinljusen upp igen …)

För att illustrera den nya tryckfriheten efter 1766 används nedanstående livliga anslagstavla.

Programmakarna har alldeles säkert utgått från berättelser om det byggplank som under stora delar av 1700-talet omgav Riddarhusets entrésida. Riddarhustorget var den stora politiska mötesplatsen under frihetstiden, och som Karin Sennefelt visat användes planket för att anslå allehanda politiska budskap. Detta gällde dock bara fram till 1760-talets början då Riddarhusets fasad mot torget äntligen fullbordades. Samtidigt stenlades den framförvarande platsen och planket avlägsnades. Detta uppsnyggningsarbete avslutades i januari 1765, nästan två år före tryckfrihetsförordningen.

Det finns i själva verket ganska lite som talar för att man spred politisk opinionsbildning genom offentliga anslag i någon större omfattning. De pamfletter som trycktes var inte utformade för den typen av förmedling. (Detta var något jag talade om med programmakarna. Jag föreslog andra, källmässigt mer förankrade lösningar, som skulle ha innefattat en krog eller ett kaffehus, men de förslagen förkastades.) Men det som förbryllar ovan är framför allt det brokiga urvalet av handlingar. Uppe till vänster ser vi ett förminskat utsnitt ur Petrus Tillaeus’ Stockholmskarta från 1733; hela kartan uppträder ännu mer krympt närmare mitten av bilden. Varför någon skulle vilja anslå den är svårt att förstå – och några sådana reducerade utgåvor fanns naturligtvis inte. I bildens mitt ser vi i en kompakt satt text. Det är omöjligt att avgöra innehållet, men av den överdimensionerade satsytan framgår att texten är starkt uppförstorad. Något till höger om mitten syns en handritad byggnadsritning. Sådana ritningar behövde lämnas in till stadens myndigheter när man sökte bygglov, men de var handritade, fanns i regel bara i ett exemplar och behövde inte kungöras offentligt. På det hela taget är det en ganska förbryllande anslagstavla. Naglar man upp en kungörelse i hörnen, som vi ser till vänster i bilden, går det ju bara att läsa fram- eller titelsidan och därmed blir anslaget ganska poänglöst. För just kungörelserna fanns annars en etablerad kommunikationskanal: de lästes upp i kyrkorna i samband med gudstjänsten och blev bekanta den vägen; referensexemplar sparades i häradskistan. Somliga speciella kungörelser, exempelvis post- och tulltaxor, kunde tryckas som enkelsidiga plakat i storformat avsedda att anslås där de tillämpades, men detta var undantag.

I en annan scen illustreras tryckfrihetsperioden 1766–1772 lite slarvigt med en man som läser Stockholms-Posten, en tidning som grundades 1778 – i bilden syns dessutom tryckåret 1787 tydligt. Ovanpå det har rekvisitörerna genomgående använt modernt cellulosabaserat papper och inte äldre lumppapper, som har en helt annan textur. Det är en begriplig förenkling, men också skoningslöst avslöjande.

Svårare att förstå är dock följande tabbe. Nedanstående scen skall utspela sig på Skeppsholmen på aftonen för Gustav III:s statskupp 1772. Det var nu som Carl Michael Bellman gjorde sig ett namn genom att framföra den kungahyllande ”Gustafs skål”. Officeren till vänster är emellertid iförd den uniformsmodell som infördes 1779 efter mönster av den så kallade svenska eller nationella dräkten. Med tanke på hur många dedicerade 1700-talslajvare och uniformsexperter som vandrar ibland oss är denna lapsus överraskande.

En annan återkommande klädmiss torde snarast kunna förklaras med kostymörernas presentism. I början av avsnittet talar Karin Sennefelt om hattens betydelse i äldre tid. Att gå barhuvad upplevdes nästan som att gå utan byxor i dag, berättar hon. Det kanske ligger någon överdrift i detta, men faktum kvarstår att fram till kanske 1950-talet har vuxna män och kvinnor som regel mycket sällan gått barhuvade: man bar hatt eller huckle eller hätta eller något annat när man befann sig utomhus. (Unga ogifta kvinnor kunde undantagsvis gå barhuvade, men inte en ärbar vuxen gift husfru.) För en högreståndsperson kunde peruken i någon mån ersätta annan huvudbonad, men då bar man i stället hatten under armen som accessoar. Det fanns till och med speciella platta hattar som var avsedda att bäras på detta sätt och inte kunde sättas på huvudet, så kallade chapeaux-bras. (Namnet används även på en senare hattyp från Napoleontiden som kunde plattas till men var fullt funktionsduglig.) Det går väl inte att säga att män aldrig rörde sig utan hatt, men det skedde definitivt inte i den omfattning som vi ser i TV-serien.

Så här kan man fortsätta scen för scen. Programmakarna hade förmodligen kunnat ha haft nytta av fler historiska experter även i denna del av produktionen. Men den grundläggande slutsatsen är ändå att detta är en svår genre och olika typer av misstag är i det närmaste omöjliga att undvika. Naturligtvis måste producenterna på ett rimligt sätt väga det historiskt korrekta mot det som kan fängsla stora mängder tittare – det lär trots allt vara ganska få som noterar eller ens bryr sig om den typ av missar jag listat ovan. Och även vi petimätrar får ju en form av tillfredsställelse av att trötta vår omgivning med alla de fel vi observerar.