Om triumfbågar, kopior och attributioner

Tidigare använde jag ovanstående bild som vinjett i huvudet på den här webbplatsen. Den visar ett utsnitt ur en gravyr av Willem Swidde (c. 1660–1697) för Suecia antiqua et hodierna. Motivet är Karl XI:s triumfbåge, rest efter skånska krigets slut 1679 och utförd i obeständigt material som en festkuliss. Swidde var den utan tvekan skickligaste av de många gravörer som arbetade med Suecian och han hann färdigställa ett åttiotal gravyrer innan han dog alldeles för tidigt.

Ett utmärkande drag för Swiddes gravyrer, särskilt Stockholmsbilderna, är det rika persongalleriet. Hans detaljerade framställningar ger goda inblickar i tidens dräktmode och folktyper. I inte så få fall kan man dessutom identifiera enskilda individer i bilderna, åtminstone om de är medlemmar av kungafamiljen. Om detta har jag och Börje Magnusson skrivit mer utförligt i Drömmen om stormakten. I gravyren med triumfbågen ser vi en kunglig kaross som just lämnar slottet Tre kronor genom huvudporten åt väster. I detta fall går det inte att säga med säkerhet vem den kvinnliga passageraren är. Riket hade vid den aktuella tiden, 1692, två drottningar: kungamodern Hedvig Eleonora och kungagemålen Ulrika Eleonora den äldre. I gravyrer från exempelvis Drottningholm och Karlberg kan vi sluta oss till vem som är vem, men här finns inga attribut som ger säker ledning. Att det är en kunglighet vet vi däremot med visshet av två skäl: kungakronan på karossens tak och de många livdrabanter som omger ekipaget. Drabanterna är lätt igenkännbara genom sina korsgevär (stångvapen) och flaxar (kåpor).

En annan sak som jag och Börje Magnusson tar upp i vår bok är det enorma inflytande Erik Dahlberghs planschverk fick i sin samtid och under åtminstone ett par efterföljande generationer. Sverige var extremt bildfattigt och när Suecian kom ut på marknaden i slutet av 1720-talet var det som om dörren öppnades till en helt ny värld. Motiven kopierades i en lång rad sammanhang och påverkade bildkompositionerna hos andra konstnärer.

Foto: Bukowskis.

I slutet av förra året såldes en tavla på Bukowskis som understryker denna iakttagelse; det är en målning utförd efter gravyren av just Karl XI:s triumfbåge. I en påmålad titel kallas målningen ”Triumph festen i konung Carl XI:s tid”, men under förgyllningen anas spåren av en äldre benämning. Jag tycker mig skönja ordet ”drottning” – men det är inte lätt att avgöra från ett fotografi och det är en i sammanhanget mindre viktig fråga. Målningen har i katalogen tillskrivits Johan Sevenbom (c. 1721–1784). Attributionen är inte orimlig, men vi får i så fall föreställa oss att det rör sig om ett tidigt verk. Både arkitekturen och människorna är plattare framställda och mindre detaljerade än i hans kända målningar och himlen uppvisar inte alls den livlighet som är ett vanligt signum i hans senare arbeten. Sevenbom var annars den förste inhemske konstnär som tog landskapsmåleriet bortom de kompositioner som hade etablerats av Dahlbergh: representativa redovisande panoramor, gärna med hög utsiktspunkt. Sevenbom införde i stället vedutamåleriet i Sverige: breda detaljerade vyer, inte alltid med ett bestämt blickfång och vanligen tagna från markplan. Det är dock inte otänkbart att Sevenbom, som så många andra, kan ha övat upp sin förmåga genom att kopiera Dahlberghs motiv. Figurerna i ”Triumf-festen” är inte så detaljerade som i Sevenboms senare verk, men så är gestalterna kopierade efter Swiddes gravyr. Annars var Sevenbom alltid aningen fantasilös med sitt staffage och samma figurgrupper återkommer i olika kombinationer i flera av hans målningar. Han tycks också ha kopierat flera typer från Suecians persongalleri, vilket jag påpekade i en understreckare i Svenska Dagbladet för några år sedan. Willem Swidde framställde knappt ett enda Stockholmsmotiv utan tiggare; den trashank med träben som syns framför Karl XI:s triumfbåge återkommer i andra gravyrer av hans hand och haltar dessutom fram i flera av Sevenboms målningar, däribland utsikten från Rödbodtorget (som också innehåller en typiskt sevenbomsk dramatisk himmel).

Trots att det alltså finns en del omständigheter som pekar mot Sevenbom skulle jag inte satsa mina pengar på det förslaget. ”Triumf-festen” ger intryck av en skicklig konstnär som inte främst finner sig tillrätta i det lilla formatet, som kräver formulering av fina detaljer. Sevenbom, som var petig med detaljerna redan i sina tidiga målningar, passar inte riktigt in på den beskrivningen. Dekormålare arbetade däremot med bredare pensel för att motiven även skulle framträda på håll, såsom i ett tak, ett väggfält eller ett dörröverstycke. Den som då ligger närmast till hands är Johan Pasch den äldre (1706–1769). Om honom behöver vi inte spekulera, utan vi vet att han gärna kopierade motiv ur Suecian. Målningarna av Drottningholm och Strömsholm i Nyköpings residens är direkta kopior från Suecian och har av flera konsthistoriker (bl.a. Berefelt och Böhn-Jullander) attribuerats till Pasch. På Sjösa i Södermanland finns fyra andra slottsmotiv som Pasch utfört efter Suecian (Sjöö, Lindholmen, Mariedal och Löfstad) – dessa tavlor hängde tidigare på Häringe. På Nationalmuseum finns samme konstnärs ”Apor agerar utanför Tessinska palatset”, även den utförd med Suecian som förlaga.

 

Hedvig Eleonora församling äger en målning av Paschs hand från 1737 av dåvarande Sankt Hedvig eller Ladugårdslandskyrkan. Utgångspunkten är Willem Swiddes gravyr i Suecian, men i målningen kröns byggnaden av den kupol som projekterats av Göran Josua Adelcrantz men som restes först 130 år senare och då i ett helt annat utförande. (Se Ingrid Böhn-Jullander, Johan Pasch och rokokons dekorativa måleri i Sverige, 1987, s. 18–21, plansch II.) ”Triumf-festens” lite endimensionella framställning och molnformationernas utformning företer stora likheter med de topografiska målningar Pasch utförde efter Suecian.

Jag vill alltså hålla det för sannolikt att upphovsmannen till den målning som sålts av Bukowskis är Johan Pasch den äldre. Det är i alla händelser en långt mer trolig upphovsman än Sevenbom.

I somliga målningar där Pasch arbetat utifrån Suecia-bilder har han följt gravyren tämligen slaviskt; i andra har han broderat ut motivet efter eget huvud, men förlagan är ändå otvetydig. I ”Triumf-festen” har han förhållit sig troget till förlagan men förenklat en del i enskildheterna. En intressant och lustig detalj i gravyren har han utelämnat, nämligen det lilla tumult som uppstått kring drottningens kaross. Vid en nära granskning upptäcker man en herre som uppenbarligen kommit för tätt inpå det kungliga ekipaget och blir bryskt behandlad av drottningens livvakt. En av drabanterna måttar med sitt korsgevär medan en annan stöter till mannen i bröstet så att han tappar hatten. Väktarvåld är ingalunda någon modern företeelse.